Arrivederci

Barna flyger hem i dag.

Niclas skjutsar dem till flygplatsen i Malpensa. Jag följer med för att vinka av dem.

Resan startade i onsdags förra veckan så de har varit iväg en dryg vecka. Mamma, Niclas och jag stannar ett tag till.

Det är alltid lite nervigt att resa till flyget. Ska trafiken vara med oss? Blir det tight med tiden? Tänk om vi kör fel. 

Och så finns förstås saknaden där, redan innan planet lyft. Jag älskar mina barn (såklart) och de är både trevliga och roliga. Vi har haft det så mysigt. Jag och Irma har till och med delat täcke på en dubbelluftmadrass och det har gått bra, även om jag inte sovit särskilt mycket. 

Mina morgonbestyr går överstyr.

Det är som att allt jag gör omedvetet försöker fördröja avresan.

Men vi kliver in i den kalla bilen strax efter klockan sex. Nästan enligt plan. 

Månen är bara en tunn liten skära och natten har målat några av bilfönstren med frost.

Dimman omsluter bilen och penetreras endast av ljuset från bilarna, vägskyltarna och de blinkande juldekorationerna utmed vägen.

Irma sover. Jag funderar på att göra detsamma. Niclas kör med Viktor som kompetent kartläsare. Det gick ännu bättre efter att herrarna prioriterat ljudet från Google Maps vägledning före kartan i bilen. De visar inte samma väg trots att Niclas bett dem båda att undvika betalmotorvägen. Lite skumt, det där.

Alldeles för snabbt är vi framme vid flygplatsen. Jag vill stanna tiden men avskedet kan inte bli långt vid släpp-av-parkeringen. Det är redan andra chaufförer som tutar på oss och tycker att kramarna är några sekunder för långa. 

Jag kan känna resefjärilarna fladdra i Irmas mage men Viktor är som vanligt lugn och trygg.

Barna kliver in genom flygplatsens automatiska dörrar och uppslukas av mänskovimlet.