Como

Efter att vi lämnat barnen på flygplatsen och konstaterat att vi nog är ena oromantiska stackare som äter frukost i bilen i stället för att passa på att gå på café, tog vi småvägar till Como.

Como är både en sjö och en stad, en kommun och en provins.

Vi råkade lyckligtvis köra fel och hamnade via några tunnlar...

...ovanför Como med vacker utsikt över bergen och sjön.

Egentligen såg det ut såhär...

...men jag höll kameran utanför staketet.

När vi nästlat oss ner till Como (staden) hade vi tur att finna en ledig parkeringsplats vid strandpromenaden och gick en sväng i förmiddagssolen.

Comosjön är Italiens tredje största sjö och med sina 410 meter är det en av Europas djupaste sjöar. Vänern är 106 meter som djupast, för dej som vill jämföra.

Vid Comosjön har skådespelaren George Clooney ett sommarresidens - Villa L'Oleandra. Vi såg dock varken till villan eller herr Clooney den här gången. Däremot såg jag ett pontonflygplan landa på sjön. Det var inget märkligt eftersom det ligger en skola för just sjöflyg vid Comosjön. Men det är coolt ändå. Landningssträckan är väldigt kort.

Sjön har klart vatten och vi såg några stora fiskar simma intill promenadvägen.

Bergen som omsluter sjön är också imponerande.

Här i det söta gamla huset startar linbanan från staden Como upp till den lilla byn Brunate.

Linbana heter funicolare på italienska. Fånigt nog är det en av de få italienska ord jag kan. Men så har vi också åkt linbanan några gånger under årens lopp. Dock inte i dag.

Linbanan startade 1894 och är en dryg kilometer lång. Den används både av turister och lokalbor. Resan upp tar bara sju minuter.

En gång när vi var här pågick en filminspelning och vi överhörde en stressad italienska förklara för sin chef varför hon skulle bli sen till jobbet den dagen.

I dag lät vi funicolare köra utan oss och vandrade vidare med apostlahästarna.

Det går en hel del båtturer och färjetrafik på sjön. Det finns också bärplansbåtar som nästan svävar ovanför ytan när de väl fått upp farten. Det ser rätt coolt ut.

Invid kajen ligger dock en helt vanlig båt.

Rosor är långlivade skapelser som blommar vackert även i december. Det är fyra plusgrader men det bekommer inte den här sorten.

Solen lyser...

...och jag kastar en lång skugga framför mig.

Vi hittar en skräpsamlarbåt. Precis som en potatisupptagare skopar den upp ytan där den far fram, vattnet rinner tillbaks i sjön men plast och annat skräp som flyter på ytan följer med bandet upp och hamnar i buken på båten som sedan kan lägga intill land och med egen kran lasta ur fångsten för återvinning.

I slutet av promenaden ligger ett fint hotell. Alla stora byggnader som man kan bo i, verkar heta något med Villa. Det här heter Villa Geno.

Ser du duvorna på taket?

De kom swishandes över mitt huvud och gav sig i samlad tropp ut på en tur över sjön.

Niclas undersökte ett märkligt byggnadsverk och kom fram till att det förmodligen är en fontän. Jag har kollat Google maps och vet att han har rätt, även om jag tycker att det mer påminner om en lämning från andra världskriget.

Jag ägnade tio minuter och tjugo kort åt att få en vit prick att hamna där jag ville på fotot, med halsen lagom böjd. Pricken är den enda svanen i Comosjön. I alla fall så vitt jag kan se.

När jag var tillräckligt nöjd började vi gå tillbaka mot parkeringen. Jag kunde inte låta bli att fånga de flamencoröda rosorna i motljus.

Niclas förslog att vi skulle ta en förmiddagsfika med lite varm choklad, vilket ju var en jättebra idé, men det var redan upptaget på caféet.

Istället ägnade vi en ganska lång stund åt att utforska Como med bil. Vissa kanske skulle kunna påstå att vi letade parkeringsplats...

När vi parkerat och upptäckt att det gick att betala med EasyPark-appen skulle Niclas dela vårt geografiska läge med Maria som tillsammans med mamma var på väg till Como för att luncha med oss.

Niclas letade bland sina kontakter och utbrast: - Var är Maria nu då?

Och precis då svängde hon in framför oss med bilen.

Como är en ganska stor stad, med ca 83.000 invånare och flera parkeringsplatser... och med tanke på hur lång tid det tog för oss att hitta en plats så var det rätt häftigt att Maria hittade oss precis innan Niclas skulle tala om var vi befann oss!

När vi sammanstrålat gick vi på marknad. Hade stånden stått en meter närmare varann och det varit tio gånger mer folk och lika mycket lägre priser, hade jag kunnat tro att jag var på canchan i Cochabamba i Bolivia.

När vi tröttnat på marknaden gick vi till domen.

Domen i Como är nästan lika fin som den i Milano, men ligger ännu mer inklämd mellan alla andra hus.

Det är den italienska stilen. Så mycket som möjligt behöver få plats. Jag kan tycka att det förtar intrycket av stort och pampigt, men håller med om att det är smartare att klämma in så mycket som möjligt på all tillgänglig yta.

Är man 60 miljoner människor (sex gånger fler än i Sverige) på en yta som är 33 % mindre än Sverige, så behöver man kunna placera stora kyrkor och lägenhetshus bredvid varann.

Efter domen kilade vi runt på julmarknaden på torget nere vid sjön.