Julvandring i Agliate

När mörkret sakta sänker sig över nejderna vallfärdar vi tillsammans med många andra till den lilla staden Agliate för att uppleva ett julspel av modell större.

Vi träffar Maria, som med inlevelsefull och  mjuk stämma berättar att hon blivit bebådad.

Bredvid henne står Josef och snickrar på en säng till bäbisen i Marias mage. 

Årets julvandring är tillägnad Josef. Detta goda föredöme som ödmjukade sig, bet huvudet av skammen och blev en god far för sin styvson.

Vi går vidare och får se skattskrivningen med patrullerande romerska soldater.

Det är fint att de hade munskydd även på Jesu tid.

Vi passerar en hantverksby med snickare, spinnerskor, smed och konstnär. 

En bit bort på ängen som sluttar upp mot en grotta, går herdarna och vaktar sin hjord om natten.

De tre vise männen passerar just förbi med dyrbara gåvor upp till grottan.

Uppe vid grottan står en änglakör och sjunger och spelar trumma. 

Jesusbarnet vilar i stallet tillsammans med en riktig ko och åsna. Från säkra källor har jag hört att Jesus heter Maria i årets upplaga av julvandringen, och är sina föräldrars åttonde barn.

När vandringen är slut går jag in i den gamla kyrkan och ser mig omkring. 

Kyrkan i Agliate är känd för sin ålder och sin enkelhet. 

Den är lika gammal som Skälvums kyrka, har trätak och saknar guld och lull-lull.

En hel by utgör julkrubban framme vid koret. 

Utsidan av kyrkan är också enkel och stilren. 

Ljusen brinner och symboliserar människors böner och jag tackar Gud att vi kommit välbehållna till Italien och fått så fina juldagar tillsammans.