Vi har vinter utanför Volvon när vi byter chaufför strax efter Jönköping. Jag har kört sedan vi lämnade hotellet efter en ganska god natts sömn (jag vaknade inte förrän halv två första gången) och en riklig frukost. Mamma har spanat efter barkborreträd i de småländska skogarna, Niclas har suttit i baksätet och skött mejlkorrespondens och jag har styrt vår farkost genom den tilltagande vintern. Jag har hemlängtan men vi ska bo hos mamma några dagar eftersom Irma kanske har covid.
Barna flyger hem i dag. Niclas skjutsar dem till flygplatsen i Malpensa. Jag följer med för att vinka av dem. Resan startade i onsdags förra veckan så de har varit iväg en dryg vecka. Mamma, Niclas och jag stannar ett tag till. Det är alltid lite nervigt att resa till flyget. Ska trafiken vara med oss? Blir det tight med tiden? Tänk om vi kör fel. Och så finns förstås saknaden där, redan innan planet lyft. Jag älskar mina barn (såklart) och de är både trevliga och roliga. Vi har haft det så mysigt. Jag och Irma har till och med delat täcke på en dubbelluftmadrass och det har gått bra, även om jag inte sovit särskilt mycket. Mina morgonbestyr går överstyr. Det är som att allt jag gör omedvetet försöker fördröja avresan. Men vi kliver in i den kalla bilen strax efter klockan sex. Nästan enligt plan. Månen är bara en tunn liten skära och natten har målat några av bilfönstren med frost. Dimman omsluter bilen och penetreras endast av lju...
Kommentarer
Skicka en kommentar