MacDonalds. En vän på vägen. Jag vaknade upp från min halvslummer i baksätet lagom till att se den gyllene måsen sväva upp utmed vägen framför oss. Nu är vi kissade och de som behöver har fått lite fika. Jag avlöser Niclas vid ratten så kör vi vidare mot norr.
Alper och maskrosor och blåregn och djupa sjöar i all ära, men inget går upp mot utsikten hemifrån Trulsegården. Det är skönt att vara hemma. Det hade i och för sig varit ännu skönare att vara hemma i sitt eget hem, men det blir tid för det också så småningom.
Kommentarer
Skicka en kommentar